Dags att ta tag i livet? Den tanken har säkerligen alla någon gång tänkt. För mig började det för något år sedan när jag arbetade i butik. Hade precis gått klart unviersitet, börjat närma mig 25 och hade tyvärr inte så bra självkänsla. Detta var dock inget jag visade utåt, men det var något som saknades. Jag hade ingenting som motiverade mig, och jag hade blivit lite förslöad. Jag trivdes helt ok, men det var något som saknades.

Jag trodde att pengar skulle kunna göra allt till det bättre. Trodde att om jag bara hade mer pengar skulle jag inte ha så mycket huvudbry, och att allt skulle gå enklare. Idag, nästan 5 år senare förstår jag att så inte är fallet
. Jag har kunnat unna mig resor, saker, upplevelser, goda middagar och annat som för mig tidigare var en utopi. Jag börjar sakta men säkert förstå att jag måste bli lika målinriktad som jag tidigare var mot ett större bankkonto, men att istället för pengar rikta in kikarsiktet mot en sundare kropp.

Det känns lite som ett uppvaknande. Helt plötsligt står jag och kollar mig själv i spegeln och ser vad år av matmissbruk har gjort. Under nästan hela mitt liv har jag varit överviktig, och när jag började komma upp i tonåren så blev jag en riktig tjockis. Ja, tjockis. Det finns många ord som skulle kunna beskriva mig. Många av mina vänner skulle säkerligen beskriva mig som social, trevlig, omtänksam – men dom har alltid kännt mig. Det blir lite så att efter ett tag slutar man kolla på ytliga attribut, och istället börjar se till insidan.

Jag har tröttnat på att man förskönar fetma, och kallar feta människor – som mig själv – för stora eller liknande. Kan bara se till mig själv om jag ser en människa som är ex. alkoholist eller annat. Jag säger inte att de dricker lite mer sprit än andra, eller att någon som sitter i rullstol har lite mindre rörligare ben än oss andra. Inte för att klanka ner på någon, men jag tror att så länge som vi överviktiga inte ser på oss själva som det vi är – feta – så kommer vi inte att komma någon vart. Jag kan iaf inte glida runt på små rosa moln och tycka att allt är fantastiskt.

Under en längre tid har jag försökt att komma bort från detta, och ett tecken på detta är att jag börjat ‘erkänna’ för mina vänner och min familj att jag är fet. Inte som att de inte sett detta tidigare, men jag känner att de måste se mig som jag är – annars kan dom inte hjälpa mig på vägen.

Troligen kommer någon som läser detta att protestera. Tycka att jag har fel. Tycka att jag är en idiot som säger precis som det är. Men det är den bistra sanningen. Väger man, som jag cirka 40 kg, för mycket så tycker jag inte att man kan säga att man mår perfekt. Visst, du kanske mår bra, men du hade kunnat må så mycket bättre. Jag har inte som mål att bli super-rippad eller något annat. Jag vill komma ner till en bra trivselvikt. Jag vill sluta flåsa i trapporna, vill kunna vara med på festliga upptåg och inte behöva tänka två gånger vad folk tycker och tänker om mig och min övervikt.

Det är ett handikapp! Som tur är har jag själv makten att förändra det, så detta är kanske primärt en viktnedgång, utan något livsförändrande.

Annonser