You are currently browsing the monthly archive for juli 2011.

Hej Sverige,

Har många gånger genom det senaste blogg-halvåret har jag tagit upp om just motivation. Motivation är A och O i det mesta som man tar sig för att göra. Det finns olika saker som motiverar en, men just på min resa har jag haft några motivatorer som jag vet med all säkerhet hjälpt mig påvägen. Eller ja, de har hjälpt mig att hjälpa migsjälv. Något som jag snappade upp från en låt, som nu har blivit en av mina favoritlåtar är uttrycket ”When there´s nothing left to burn, you have to set yourself on fire” – kort sagt ”När det inte finns något kvar att bränna, måste du sätta dig själv i brand”. Det kan till en början låta ganska brutalt, men efter lite tankeverksamhet är det faktiskt ett väldigt vackert uttryck.

Eld, en bärare av förstörelsen och symboliken för kaos och krig. Eld bränner allt – och lämnar ruiner efter sig. Men trots detta är det eld som förvisar mörkret, det som rensar och renar – för att inte tala om kärleken som brukar omtalas som en evig låga. För mig var detta väldigt motiverande, för det jag gjorde kan direkt sättas i metafor till stycken från texten. Jag satte kort sagt eld på min livsstil och livsval, för att sedan stiga åter och bygga upp allt från grunden. Ibland är det faktiskt enklare att bränna ner ett hus än att sakta men säkert plocka bort planka för planka.

Jag som person är väldigt fundersam, och planerar oftast nogrannt innan jag påbörjar större projekt – precis som med min fettresa som ni följt med här på bloggen. Det var två månaders prepp innan jag började. Jag läste igenom en massa böcker, pratade med vänner och bekanta, kollade igenom forum. Jag skaffade mig kort sagt ett ramverk och en grund som jag skulle börja bygga mitt nya hus på. För att inte tappa motivationen har jag hela tiden testa migsjälv för att se hur stark jag är – och om jag misslyckats har jag straffat migsjälv. Jag vet, det låter hårt – men straffen var inte direkt så att jag lämnades blodig efter. Visst, somliga gånger hade jag blodsmak i munnen – ex. efter jag sprungit upp och ner för Vanadisberget här i Stockholm med min viktnedgång paketerat i en väska på ryggen. Det var för att jag inte skulle glömma hur det var tidigare, samt att jag faktiskt skulle känna hur mycket som jag tappat.

Från början var detta enkelt, nästan lite för enkelt så jag gjorde precis det jag kände för – jag gick och köpte en påse Gott & Blandat på ICA och gick sedan hem. Hällde upp det i en skål på bordet. Slog på en film och sedan satt jag och sneglade på godisskålen. Tro mig, det var verkligen mind over matter. Jag åt inget godis fastän hjärnan skrek efter kolhydrater. I detta läge så tänkte jag precis samma sak som på gymmet när jag inte tror att jag ska orka mer. Jag andades lungt och sa för mig själv ”Varje gång som jag tänker eller säger att jag inte klarar av något, så ska jag bevisa för mig själv att jag klarar av det!”. Med detta tankesätt kommer man långt, iaf jag. Med godis är det enkelt – det är bara att låta bli. På gymmet däremot när man sitter halvupprätt på en bänk, en hantel i vardera hand och musklerna börjar skrika att man inte klarar mer är det lite svårare. Iaf från en början. Nu tänker jag bara, ok, jag tror att jag är slut – BRA – nu gör jag tre reps till. Tro mig, det fungerar. Viljestyrkan och psyket är A och Ooch vet ni vad – om man gör en liten seger varje dag över sig själv så klarar man det mesta till slut. Om inte annat har man iaf försökt – men använd inte det som ett argument för att inte slutföra uppgiften.

När vi ändå är inne på motivation så är tyvärr fusk en faktor som ibland slinker in, eller ja – tyvärr är fusk ibland produkten av vad vi tror kan vara en motivator. Exempel på detta är då vi är kvar i gamla mönster och ”belönar” oss själva med ex. choklad, tårta eller annat som vi egentligen inte ska äta – eller för att vara helt korrekt – som kroppen inte alls behöver. Den belöningen är direkt kontraproduktiv! Visst, man ska belöna sig själv – men gör det för guds skull inte med något som är packat med kolhydrater. Tänk att ni är allergiska mot det och helt enkelt inte tål det. För med den logiken inpräntat vore det lika dumt som att belöna sig själv med att köpa en katt om du har ailurofobi eller festa lös med en Snickers fastän du är allergisk mot nötter. Det enklaste sättet att kolla om du är allergisk mot kolhydrater är faktiskt ganska enkel. Symptomen är oftast rund mage som i vissa fall tenderar att hänga ner lite över byxkanten. Underarmarna och lår kan även se lätt plumsiga ut. Det finns många symptomer som sagt.

Jag hade, och har fortfarande många av dessa symptomer, men istället för att ställa sig framför spegeln och grina, kliva på vågen och kolla åt andra hållet så gjorde jag tvärt om. Jag ställde mig framför spegeln och slappnade av, ställde mig på vågen och kollade den rakt i vitögat. Med detta fick jag facit i hand. Jag hade för första gången i mitt liv verkligen insett att jag är fet. Jag upprepade det flera gånger om och om igen. Pang Boom Krasch! Det kändes lite som att världen stannade upp och en stor kall hink med kallvatten kastats över mig. Jag är fet!

Efter detta log jag, för vet ni vad. OM man vill göra en viktresa så är den första ingrediensen övervikt. Utan övervikt kan man inte en starta. Jag såg därför detta som att jag hade det ganska förspänt för mig – för tänk hur många kilon som jag kan tappa! WOHO! Plötsligt kändes vikt och mått ganska sekundärt. Jag hade bestämt mig! Dagen därpå packade jag ner mitt första paket fläskfärs i kundvagnen. Det kändes lite pirrigt faktiskt. Mejerihyllan gick jag sakta och länge förbi – ”Ägg var ju bland det bästa man kunde äta” tänkte jag och kikade runt lite efter glada hönsägg. Det kostar lite mer att köpa ägg från glada höns, men det är det värt. För tänk om de börjat tycka att värpa ägg är för looser-hönor och liksom sagt upp säg från värperiandet. Nä, glada höns ger bra ägg!

Väl hemma började jag mitt frieri till biffar. Jag och fläskbiffarna blev lite som ett par. Vi sågs oftast under luncherna och gärna med vår goda kamrat oliv och parmesan på sidan. Vi var tillsammans under en månad, och sedan valde vi att ta en paus för att fortsätta att ses lite mindre ofta. Det kändes bra för oss båda, och idag lever vi i en härlig symbios. Efter detta kom min kycklingfas. Jag var som frälst i kyckling och jag är det fortfarande än idag. Finns inget bättre än att ungssteka kycklingfileér och sedan göra en kycklingsallad med avokado och curry-majonäs. Har kan man med gott hjärta avsluta måltiden med parmainlindade parmesanknyten – riktigt gott!

Vad mer har jag klurat över. Jo – substitut! Varför är tanken som slår en direkt. Det känns inte som att man lärt sig så mycket om man från dag ett har som målsättning att hitta liknande saker som är bättre än orginalet sett ur en kolhydratsyn. Varför? Varför ska man baka tårtor eller hitta choklad som man tror är bra. Varför dricka lightläsk? Förstår inte… De första tre veckorna är dom absolut viktigaste och det är lite där som du sätter ribban. När du sedan känner vad du kan få i hälsoväg och se minskningen i både mått och vikt – ja då kanske du kan börja lägga till vissa saker. Utvärdera efter detta, och gör för guds skull inte det fundamentala misstaget att du äter substitut från start och sedan har det som referensram för vad du kan uppnå på ovanstående punkter. Du lurar dig själv om du gör detta!

Nä – var hård! Som granit, och sen när du tänker att du inte kan köra hårdare – ja, då spurtar du. De första veckorna kommer nämligen att vara som en chock för kroppen! Var tog kolhydraterna vägen? Tro mig, den kommer att försöka att sätta käppar i hjulet för dig. Kroppen är nämligen van att få vad du tror att den behöver, och du har under en längre tid misshandlat din perception över vad som är rätt och fel. Nä, tänd eld på allt det gamla, låt det brinna! Se och begrunda. Börja sedan bygga upp från scratch igen. Tro mig – ALLA klarar av tre veckor på LCHF. Efter detta kan du sedan kolla om det är något för dig – men kom alltid ihåg att snesteg eller avvikelser under denna perioden kan vara ditt livs största misstag – och jag skojjar inte nu. Finns det något råd som jag kan ge någon som skall börja med LCHF så är det verkligen att hålla ut de första tre veckorna. Det är sådana här gånger man skulle vilja ha den där grunkan som de tömmer minnet på i Men in black-filmen. Kom bara ihåg att inte ta bort ditt sunda förnuft och den information som du förhoppningsvis läst innan du började.

Kommer du sedan på att du skall belöna dig med något – så belöna dig med en tur i parken eller kuta upp för några trappor. Jag vet, det låter helt sjukt – men om allt du lärt dig tidigare helt plötsligt inte stämmer – vem är det då som säger att du inte störtälskar att springa upp och ner i trapporna som en skottspole? Tänkvärt. Så varför inte testa? Alla har vi våra saker som vi triggar på men kanske inte känner till det. För mig är det trappor med tung väska på ryggen samt att träna axlarna på gymmet. Den förstnämnda ger så mycket mjölksyra att det inte ens är roligt, fast det kan se ganska roligt ut som åskådare efter när man på backen ligger ner, tar sig för benen och skrattar & svär om vartannat för att det gör så förbaskat ont. Tro mig det är en känsla som jag älskar att hata 🙂 Axlarna då. Det är något som jag bara tränar , som tur är, en gång i veckan. Det finns verkligen riktigt bra övningar för att få rejäl träningsvärk i axlarna. Den värsta värken jag fått hitintills är i muskeln som heter Subscapularis. Hugaligen. Man ska dessutom ta det försöktigt med axlarna, för pajjar man dom är man stekt har jag fått lära mig.

Det var väl ungefär det som jag kom på såhär på kvällskvisten. Hoppas att ni orkade läsa igenom allt, och har ni andra bra tips på vad som kan motivera, eller vad som motiverar just dig en regnig dag när vågen visar positivt och du är sådär lagomt uppsväld och småfet efter gårdagens ”jag har inget val”-fika hos din eminenta svärmor?

Nog om detta – glöm inte bort att ha kul! Och kom ihåg, när du inte orkar mer – TRE GÅNGER TILL!

Ha kul, skratta, dansa och leeeeeeee!

//Freddie

Annonser

Hej Sverige!

Jag tog en välförtjänt sovmorgon imorse. Hela helgen har varit fylld av massa roliga upptåg, sena nätter och ett och annat glas vin, rött såklart!

Idag hade jag tänkt prata lite om hälsovinster. Det finns flera att läsa om flera andra personer som också upptäckt de positiva effekterna med LCHF, och jag är inte sen att ställa mig i det ledet och hålla upp LCHF-flaggan högt. Jag tror att det är viktigt att man inte förväntar sig mirakel med denna kost, även om de flesta som väljer att äta den mer eller mindre finner någon punkt mirakulöst.

Ibland tar det lång tid att hitta något som man känner har förändrats, ibland tar det bara några dagar. Det jag märkte främst var att min mage blev mycket lugnare. Jag har inte alls lika gasig mage som tidigare, och den är som lugnare – inte alls lika på helspänn. Något annat som jag märkte efter det att jag kommit in i ketos var att mitt humör var mycket jämnare. Jag är som sagt en väldigt lugn person som älskar mysiga hemmakvällar med ett glas rött, en god köttbit och bra chill-musik, men jag har stundtals kort stubin. Jag tänker inte förväxla det med explosivitet som jag har gott om på gymmet, men ni förstår vad jag menar.

Sömnen har även den påverkats till det positivare. Jag sover tyngre än tidigare då jag kunde vakna och ligga och vrida och vända mig. Snarkningarna har även dom mer eller mindre upphört – och det är riktigt skönt. Tidigare fick min dåvarande ”sängkamrat” vissa gånger gå ut i rummet och sova på soffan för att jag lät som ett tröskverk. Tro mig, det är inte kul att få höra sådana saker – speciellt inte när man kan tänka ”inatt ska jag fan inte snarka!”

Jag känner också att jag fått mycket bättre hy. Tidigare har jag haft små utslag, nästan som små finnar, i pannan – men dom är i princip borta. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att kosten har satt sina spår 🙂

Vikten har stadigt sjunkit, och den mer eller mindre rasade de första månderna. Jag har haft väldigt många platåer, men det tror jag också beror på att jag experimenterat väldigt mycket med kosten för att hitta vad som passar mig. Därför har jag inte brytt mig så mycket om jag gått upp när jag testat nya saker – utan jag ser det som att jag testat – och nu vet jag vad jag kan och inte kan äta. Kort sagt har jag lärt mig den hårda vägen vad som fungera roch inte fungerar.

Jag tror inte att det finns ett färdigt framgångsrecept på vad man ska äta, och detta är väldigt viktigt att ha i åtanke när man börjar LCHF. Vi kommer att reagera helt olika på olika saker. Det är för att vi som människa är olikt byggda, och vissa är mer insulinresistenta än andra. Jag personligen är väldigt känslig för insulin, och kollar jag på en pizza så går min vikt upp. Just idag är jag inte i ketos, detta då jag ätit lite mer kolhydrat rik kost hela veckan efter ordination från en läkare på Karolinska efter jag tuppade av förra veckan.

Jag vet inte om det är rätt eller fel att jag lyssnade, men kroppen har verkligen repat sig efter detta. Dock har det satt sina spår på vågen som ökat med två kilo denna vecka. Jag har därför sakta men säkert börja krypa tillbaka mot ketos-läge igen. Det kommer att ta cirka 4-5 dagar och vikten som jag lagt på mig kommer på Söndag att vara ett minne blott. Jag kommer dock inte att stirra mig blint på vågen och det är verkligen ett av de bästa råd som jag kan ge Er som håller på eller ska börja med LCHF. Vågen kan nämligen hjälpa eller stjälpa – men kom ihåg att oavsett om den går upp eller ner så är det inte hela sanningen. Jag har exempelvis stått och pendlat mellan 99-100 nu i 3 veckor tror jag, men jag har krympt runt midjan – och jag känner verkligen att jag fått mer muskler än tidigare pga. min träning.

Träning ja. Det har varit mycket snack både här på bloggen (kommentarer) och på andra forum om min viktnedgång. Det är verkligen kul att läsa, men det är ibland lite störigt att folk liksom tar förgivet att det är träningen som gett de resultat som jag idag kan visa upp. Jag har skrivit om detta tidigare, men väljer att säga det igen….

Träning;

Jag tränade INTE under de första 3 månaderna. Under dessa månader gick jag ner nästan 18 kilo av min totala viktnedgång. Denna viktnedgång var således ENDAST på grund av omläggning av min kost – inget annat. Däremot så fanns alltid träningen i baktanke, men jag ville inte alls börja direkt för jag var inte alls bekväm med min vikt. Idag bryr jag mig inte ett smack om det, för jag vet att jag inte kommer att se ut som jag gör inom några månder. Då jag inte tränat på en icke-ketogen kost så har jag inget direkt att jämföra med, men detta fungerar riktigt bra. Kroppen skriker verkligen efter energi efter träningen, och jag har märkt att maten smakar så mycket bättre efter träning än normalt.

Idag tränar jag 5 dagar i veckan, och har precis gjort som så att jag tränar efter jobbet istället för på lunchen. Jag märker att jag hinner med mycket mer, och övningarna har en tendens att inte bli lika isolerade när jag känner att jag har tidspress. Efter jobbet finns det däremot ingen tidspress, och jag låter övningarna ta den tid som de behöver. Ibland går det snabbt, ibland lite långsammare. Oavsett vad så svettas jag som en gris under varje pass. Idag kunde jag bland annat BOKSTAVLIGEN vrida ur min t-shirt. När jag körde övningarna så droppade det svett på backen, och en polare som jag tränade första passet med idag frågade om jag använde efedrin eller något annat thermogent då jag svettades så mycket. Han hade tydligen inte sett något liknande. Det jag använder mig av just nu är en prestationshöjare som heter Jack3D, inget annat.

Så för att sammanfatta träningen så kan jag väl direkt säga att om man bara ser till vikten och inte alls bryr sig om hur kroppen blir mer formad så är det direkt kontraproduktivt. Jag kan garantera att om jag inte tränat så hade kilon försvunnit mycket snabbare. Å andra sidan så hade jag inte alls valt bort resultaten som jag fått på gymmet för att väga mindre. Jag tränar inte för att gå ner i vikt – jag tränar för att jag ska må bättre och bli mer aktiv än vad jag var tidigare.

Idag är gymmet lika självklart för mig som att jag äter middag. Det tog ett bra tag innan jag släpade mig dit, men det var också det jobbigaste. Det fanns så många frågetecken innan jag klev in där. Jag var minst sagt orolig, men nu idag finns har frågetecknena bytts ut mot utropstecken. Att träna, och speciellt efter är nog bland de härligaste känslorna som jag varit med om. Det verkligen spritter i min kropp när jag är påväg dit, och när jag går därifrån så känns verkligen allting helt perfekt. Vad mer kan man önska sig?

Fortsatt trevlig kväll,
Freddie

Hej Sverige,

Ikväll är det Lördag och normalt sett brukar jag vara ute på stan såhärdags – men idag känner jag bara för att vara hemma, ligga på soffan och andas ut. Är ganska skönt att inte behöva göra någonting alls faktiskt 🙂 I övrigt har jag haft två underbara dagar med min familj och vänner. Pappa som jag såg för första gången sedan December var riktigt stolt när vi sågs. Han kände mig på ansiktet och skrattade  – ”Herregud gubben, du har ju inga kinder kvar!”.

Som jag sagt tidigare har jag alltid haft svårt att ta komplimanger för att jag normalt sett dömer mig själv jävligt hårt. Det andra säger är jättebra är oftast bara ”sådär” för mig. Jag gillar att piska mig själv. Gillar att nå bra resultat – och i ärlighetens namn så är jag nog min egen tuffaste domare.

Men nu iaf till sammanfattningen över det första halvåret med ny livsstil.

Startade gjorde jag i Januari, den 10e Januari för att vara mer exakt. Då hade jag i ca 2-3 månader funderat på att ta tag i mitt liv, och det var redan från start klart att jag skulle börja med LCHF. Detta då jag tidigare körde LCHF, men slutade tyvärr efter 2-3 månader. Jag hade helt klart inte motivationen att fortsätta med det då jag inte hade korrekt mental inställning.

Den första veckan när jag började i Januari var ett rent helvete – bokstavligen. Jag hade sån huvudvärk, och folk i min närhet kollade så väldigt konstigt på mig. Det var nästan som att dom trodde att jag skulle ta livet av migsjälv där jag satt nästan 126 kilo tung och vräkte i mig fett i massor. Oftast var det stora köttbitar med antingen gräddsås eller bearnaise. I ärlighetens namn skämdes jag nästan lite. Att prata om kosteffekterna kunde jag inte heller, för jag hade ingen erfarenhet av det. Vad som rent medicinskt skule hända kan jag knappt svara på idag – men jag hade intalat migsjälv att det skulle fungera.

Det är nog en av de största tillgångarna som jag har. När det kommer till vissa saker så är jag extremt självsäker. Likväl är jag inte det i andra sammanhang – men när jag ställer in mig på att klara något så gör jag alltid det. Jag tycker inte alls om att gå halvvägs, och i vissa fall går jag nästan över lik för att nå mitt mål. Detta var så en av dom saker som jag bestämde mig för att lyckas med.

Jag har en tendens att bli ganska manisk ibland, eller iaf uppfattas som ganska manisk när jag riktat in mig på att klara något. Så var det även denna gången, och jag har nog fler än en gång ”läxat upp” folk som kritiserat mig, samtidigt som de äter en pizza och dricker en cola. Jag har lite svårt med det faktiskt, så än fortfarande idag. Dock har det även kommit fram många och frågat intressanta frågor – och sånt gillar jag.

Problem;

De problem som jag stött på under denna period är nog gasnka klassiska. Jag har hamnat på platåer och haft dagar jag tvekat. Har fallit ihop av trötthet, gått in i väggen och haft både vätske- och saltbrist. Det finns säkerligen sätt för att förhindra allt detta, men jag tror som sagt att man måste slå i backen några gånger (dock inte bokstavligen) för att lära sig saker. Det spelar ingen roll om det gäller att lära dig cykla, eller hur man når en sundare kropp.

Ett annat ständigt problem har varit de gamla lärorna som jag haft. Jag har totalt varit tvungen att omprogrammera både de vanliga måltiderna men även belöningssystemen. Det är svårt, och precis som med allt annat är det inte alltid en dans på rosor.

Problem är till för att lösas, och jag tror som jag skrivit tidigare att ens mentala inställning är skillnaden mellan vinst eller förlust. Jag har alltid vid motgång försökt att vända det till något positivt. De gånger som jag varit på en platå och vikten stått stilla har jag tänkt att det är bara min kropp som protesterar och vill testa mig, de gånger som jag tvekat på om jag vill fortsätta har jag kollat på gamla bilder. Det är faktiskt enklare att komma ihåg en dålig sak än tusen bra saker när det regnar.

Jag har haft den värsta huvudvärken i mitt liv när jag tömde min kropp på glykogen för att sätta mig i ketos. Dit vill jag inte igen, men jag vet att det kommer att hända. Då är jag förberedd. Så länge jag vet vad som kan hända i problemväg så kommer jag att vara förberedd, och då vet jag också att jag kommer att klara av det.

Vinster;

Förutom ett minskat midjemått och en massa tappade kilon så är nog den största vinsten att jag lärt mig om migsjälv. Har lärt mig att om jag verkligen vill så kan jag klara det. Har lärt mig att det endast är jag som kan förändra mig till det bättre. Min hälsa idag är på topp, iaf sett från hur jag haft det tidigare. Mitt självförtroende har fått en rejäl boost. Idag kan jag klara allt.

Har lärt mig att utamana migsjälv, att pressa mig till det yttersta, och vet ni vad – det är en fantastisk känsla att klara av något som man inte tror att man kan göra. Gymmet var en sådan sak. Hade jag sagt till något att om 6 månader så kommer jag att vara den mest aktiva på hela arbetsplatsen då det kommer att träna – ja, då hade folk skrattat. Dom gör inte det idag. Jag tränar sedan drygt 2 månader sedan 5 gånger i veckan. Jag kör pass som gör att jag svettas som en gris – och jag älskar det!

Jag tror fortfarande att jag är nyförälskad varje dag som jag vaknar för livet är verkligen underbart. Det är något som jag har lärt mig under denna resa, och något som jag kommer att lära mig varje dag.

Självvärdet har jag också fått tillbaka. Många säger att jag lyser nuförtiden. Det märks nog även på sättet som jag pratar nuförtiden. Jag håller alltid huvudet högt, och jag älskar att jag idag kan vara den jag verkligen är. Det märks, och jag har inte alls lika svårt med vissa saker. Jag drar mig inte längre för att prata med totala främlingar, något som jag tidigare gjorde för att jag var helt säker på att innan jag redan öppnat munnen så hade dom bestämt sig för att den där tjockisen är inget att ha.

Jag säger inte att så var fallet tidigare, men det var min verklighet för jag trodde verkligen att det var så. Under denna perioden har denna lärdom att så inte var fallet – att jag är värd mer – bidragit till att jag träffat väldigt många nya underbara människor , och kanske den underbaraste av alla. Någon som jag utan problem hade kunnat spendera resten av mitt liv med. Även om det nu inte blir hon som jag vaknar upp bredvid i framtiden så vet jag iaf att jag har chans att träffa någon som är lika bra eller bättre än henne – för det är jag verkligen värd. Så hade jag inte alls kunnat tänka för ett halvår sedan.

Motivation;

Jag har alltid haft speciella sätt att motivera migsjälv. Ibland med morot, och ibland med piska. Så även denna gång har båda dessa element motiverat mig under resans gång. Den största motivatorn har dock varit att jag börjat prata öppet om mina problem, och var jag vill nå. Det finns något speciell med detta som jag inte kan sätta fingret på, men att totalt blotta sig och visa sin sårbarhet är nog det bästa skyddet hur paradoxalt det än må låta.

Så ett tips här är att använda dig av vänner, forum och andra medier. Bakanta dig med likasinnande, men lär även känna ”fienden”. Jag tror att det är väldigt viktigt att få en nyanserad bild av allt – oavsett vad än det gäller. Jag har försökt att inte snöa in mig på något. Jag tror att om man inte har denna nyanserade bilden så får, som i detta fall, LCHF en kult/sekt-liknande stämpel – och det måste nog alla hålla med om inte är positivt alls. Därav är det viktigt att lyssna och inte kritisera för mycket. Jag kommer att rekommendera LCHF till vem som helst, men jag kommer också att ha full förståelse för dom som säger att det bara är skit och inte fungerar (även om jag vet att så inte är fallet för mig).

Något annat som jag kan känna idag är just det här med den fula ankungen-historian. Jag känner att jag är på god väg att bli en svan, men det kommer nog dröja ytterligare ett år innan jag själv kommer att se en svan i spegeln. De dagar som jag tvekar brukar jag gå in här och läsa igenom gamla kommentarer där ni läsare skriver att jag motiverar och är duktig. Sånt är jätteviktigt.

——–

01.34 — Nu känner jag att jag är för trött för att skriva vidare, så jag fortsätter imorgon. Har inte läst igenom texten ovan, så det är säkerligen flera stavfel och meningsbyggnader som är helt åt skogen fel – men jag fixar det imorgon.

Sov gott,

Freddie

———

Sådär – nu är det en ny dag, och jag ska snart gå ner och handla på ICA. Sen blir det nog att städa litegranna som jag oftast gör på Söndagar. Ska försöka att få tag på något riktigt bra kött och Bea idag tror jag. I övrigt kommer helgen att gå i festens tecken, och jag kommer att ha besök Fre-Sön. Planerar in en Söndagsbrunch i Vanadislunden med en god vän till mig, så det är väl bara att hålla tummarna för att vädret håller i sig. Skulle tydligen vara lite ostadigt väder veckan som kommer.

Men vidare med sammanfattningen då;

Maten;

Jag har varit ganska enkelspårig när det kommer till maten, och jag har under perioder kunnat äta samma mat flera dagar i rad. Oftast har det varit biffar och kyckling. Matlåda var något som jag snabbt införde på luncherna, men något som jag senaste månaden inte alls varit lika strikt med. Dock mådde jag så bra på det så nästa vecka så kommer jag att återgå helt till matlåda och helt skippa att äta ute. Ska försöka att hålla ner det till max en gång per vecka. Under de första månaderna så åt jag inte ute överhuvudtaget, vilket var en enorm skillnad mot för mitt tidigare liv då jag bara åt ute.

Något annat som jag upptäckte var hur väldigt laktos-intolerant jag är. Trodde att jag kommit bort från det, men om man äter perfekt varje dag, för att sedan äta något laktosaktigt och magen slås ut inom loppet av 10 minuter så förstår man ganska fort att jag troligen inte mådde så himla bra innan, fastän det inte märktes så mycket. Men det är väl så livet är. Mår man inte bra så blir det till slut ett normalläge, och man har inget annat att jämföra med. Då när man helt plötsligt mår bättre och äter något som man tidigare åt, och börjar må piss – ja, ni förstår själva, då blir man fundersam.

Mikrovågsugn köpte jag också ganska fort för att kunna värma min mat. Jag har inte haft mikro i flera år då jag inte funnit något syfte för den, men nu används den relativt flitigt för att värma upp mat. Försöker dock att använda ugn och spis i största möjliga mån, även för uppvärmning för jag tycker att mat ska få ta tid att göra. Det är ingenting som man skall hasta igenom, och det är verkligen en lärdom som jag fått under dessa månader. Jag älskar att laga mat, och jag är ganska duktig på det också. Genom att börja med LCHF har jag börjat kolla mer på var maten kommer från, vad den innehåller och olika sätt att tillaga den på. Förutom salt och peppar är nog den viktigaste ingrediensen kärlek. Jag vet, det kanske låter krystat, men det är faktiskt sant. Man ska ha stolthet i allting som man gör, och att bara kasta ihop maten må ge ett bra resultat – men en maträtt gjord på kärlek smakar så mycket bättre – och man mår också bättre av det!

Vad jag saknar i matväg är nog speciellt Makaroner och korv, Palt (Världens godaste maträtt) och Ciabatta. Makaroner har jag inte ätit sedan jag började, inte palt heller. Ciabatta har jag nog ätit 2-3 gånger – och det var så himla gott. Det är precis det här jag menar med balansen. Jag tror inte att man orkar hålla på för länge om det blir för många saker som man känner att man saknar. Tyvärr finns inget substitut för ovanstående rätter. Visst, många säger ät det här istället, men det är som att jämföra vittvin som man kört i Sodastreamer mot en perfket kyld Moët – det ser kanske likadant ut, och bubblar – men det essentiella (smaken) är inte den samma. Det går helt enkelt inte. Utifrån denna tes har jag således bestämt mig för att jag vissa gånger för göra avkliv från kosten. Jag är däremot VÄLDIGT nogrann med att INTE se detta som en belöning, för det är det inte. Jag äter det för att jag VILL, inte för att belöna mig.

Att belöna sig med mat är det dummaste man kan göra, oavsett om det är bra mat eller inte. Det är inte bra att vänja hjärnan vid att om man presterar bra så får man mat. Det var precis så jag blev fet. Så även om det skulle kunna ses som att jag lyxar till det om jag ex. gör tapas hemma så är jag väldigt nogrann med att inte säga att jag ”lyxar till det” , ”unnar mig” eller säger att ”jag är värd det”.

Jag kommer att göra ett nytt inlägg om hälsovinster, troligen imorgon efter gymmet.

Ha det bra

//Freddie

Totalt har min fett-berättelse lästs av...

  • 288 786 nyfikna människor

RSS SverigesFetaste.se på Facebook!

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Annonser