Hej Sverige,

Har många gånger genom det senaste blogg-halvåret har jag tagit upp om just motivation. Motivation är A och O i det mesta som man tar sig för att göra. Det finns olika saker som motiverar en, men just på min resa har jag haft några motivatorer som jag vet med all säkerhet hjälpt mig påvägen. Eller ja, de har hjälpt mig att hjälpa migsjälv. Något som jag snappade upp från en låt, som nu har blivit en av mina favoritlåtar är uttrycket ”When there´s nothing left to burn, you have to set yourself on fire” – kort sagt ”När det inte finns något kvar att bränna, måste du sätta dig själv i brand”. Det kan till en början låta ganska brutalt, men efter lite tankeverksamhet är det faktiskt ett väldigt vackert uttryck.

Eld, en bärare av förstörelsen och symboliken för kaos och krig. Eld bränner allt – och lämnar ruiner efter sig. Men trots detta är det eld som förvisar mörkret, det som rensar och renar – för att inte tala om kärleken som brukar omtalas som en evig låga. För mig var detta väldigt motiverande, för det jag gjorde kan direkt sättas i metafor till stycken från texten. Jag satte kort sagt eld på min livsstil och livsval, för att sedan stiga åter och bygga upp allt från grunden. Ibland är det faktiskt enklare att bränna ner ett hus än att sakta men säkert plocka bort planka för planka.

Jag som person är väldigt fundersam, och planerar oftast nogrannt innan jag påbörjar större projekt – precis som med min fettresa som ni följt med här på bloggen. Det var två månaders prepp innan jag började. Jag läste igenom en massa böcker, pratade med vänner och bekanta, kollade igenom forum. Jag skaffade mig kort sagt ett ramverk och en grund som jag skulle börja bygga mitt nya hus på. För att inte tappa motivationen har jag hela tiden testa migsjälv för att se hur stark jag är – och om jag misslyckats har jag straffat migsjälv. Jag vet, det låter hårt – men straffen var inte direkt så att jag lämnades blodig efter. Visst, somliga gånger hade jag blodsmak i munnen – ex. efter jag sprungit upp och ner för Vanadisberget här i Stockholm med min viktnedgång paketerat i en väska på ryggen. Det var för att jag inte skulle glömma hur det var tidigare, samt att jag faktiskt skulle känna hur mycket som jag tappat.

Från början var detta enkelt, nästan lite för enkelt så jag gjorde precis det jag kände för – jag gick och köpte en påse Gott & Blandat på ICA och gick sedan hem. Hällde upp det i en skål på bordet. Slog på en film och sedan satt jag och sneglade på godisskålen. Tro mig, det var verkligen mind over matter. Jag åt inget godis fastän hjärnan skrek efter kolhydrater. I detta läge så tänkte jag precis samma sak som på gymmet när jag inte tror att jag ska orka mer. Jag andades lungt och sa för mig själv ”Varje gång som jag tänker eller säger att jag inte klarar av något, så ska jag bevisa för mig själv att jag klarar av det!”. Med detta tankesätt kommer man långt, iaf jag. Med godis är det enkelt – det är bara att låta bli. På gymmet däremot när man sitter halvupprätt på en bänk, en hantel i vardera hand och musklerna börjar skrika att man inte klarar mer är det lite svårare. Iaf från en början. Nu tänker jag bara, ok, jag tror att jag är slut – BRA – nu gör jag tre reps till. Tro mig, det fungerar. Viljestyrkan och psyket är A och Ooch vet ni vad – om man gör en liten seger varje dag över sig själv så klarar man det mesta till slut. Om inte annat har man iaf försökt – men använd inte det som ett argument för att inte slutföra uppgiften.

När vi ändå är inne på motivation så är tyvärr fusk en faktor som ibland slinker in, eller ja – tyvärr är fusk ibland produkten av vad vi tror kan vara en motivator. Exempel på detta är då vi är kvar i gamla mönster och ”belönar” oss själva med ex. choklad, tårta eller annat som vi egentligen inte ska äta – eller för att vara helt korrekt – som kroppen inte alls behöver. Den belöningen är direkt kontraproduktiv! Visst, man ska belöna sig själv – men gör det för guds skull inte med något som är packat med kolhydrater. Tänk att ni är allergiska mot det och helt enkelt inte tål det. För med den logiken inpräntat vore det lika dumt som att belöna sig själv med att köpa en katt om du har ailurofobi eller festa lös med en Snickers fastän du är allergisk mot nötter. Det enklaste sättet att kolla om du är allergisk mot kolhydrater är faktiskt ganska enkel. Symptomen är oftast rund mage som i vissa fall tenderar att hänga ner lite över byxkanten. Underarmarna och lår kan även se lätt plumsiga ut. Det finns många symptomer som sagt.

Jag hade, och har fortfarande många av dessa symptomer, men istället för att ställa sig framför spegeln och grina, kliva på vågen och kolla åt andra hållet så gjorde jag tvärt om. Jag ställde mig framför spegeln och slappnade av, ställde mig på vågen och kollade den rakt i vitögat. Med detta fick jag facit i hand. Jag hade för första gången i mitt liv verkligen insett att jag är fet. Jag upprepade det flera gånger om och om igen. Pang Boom Krasch! Det kändes lite som att världen stannade upp och en stor kall hink med kallvatten kastats över mig. Jag är fet!

Efter detta log jag, för vet ni vad. OM man vill göra en viktresa så är den första ingrediensen övervikt. Utan övervikt kan man inte en starta. Jag såg därför detta som att jag hade det ganska förspänt för mig – för tänk hur många kilon som jag kan tappa! WOHO! Plötsligt kändes vikt och mått ganska sekundärt. Jag hade bestämt mig! Dagen därpå packade jag ner mitt första paket fläskfärs i kundvagnen. Det kändes lite pirrigt faktiskt. Mejerihyllan gick jag sakta och länge förbi – ”Ägg var ju bland det bästa man kunde äta” tänkte jag och kikade runt lite efter glada hönsägg. Det kostar lite mer att köpa ägg från glada höns, men det är det värt. För tänk om de börjat tycka att värpa ägg är för looser-hönor och liksom sagt upp säg från värperiandet. Nä, glada höns ger bra ägg!

Väl hemma började jag mitt frieri till biffar. Jag och fläskbiffarna blev lite som ett par. Vi sågs oftast under luncherna och gärna med vår goda kamrat oliv och parmesan på sidan. Vi var tillsammans under en månad, och sedan valde vi att ta en paus för att fortsätta att ses lite mindre ofta. Det kändes bra för oss båda, och idag lever vi i en härlig symbios. Efter detta kom min kycklingfas. Jag var som frälst i kyckling och jag är det fortfarande än idag. Finns inget bättre än att ungssteka kycklingfileér och sedan göra en kycklingsallad med avokado och curry-majonäs. Har kan man med gott hjärta avsluta måltiden med parmainlindade parmesanknyten – riktigt gott!

Vad mer har jag klurat över. Jo – substitut! Varför är tanken som slår en direkt. Det känns inte som att man lärt sig så mycket om man från dag ett har som målsättning att hitta liknande saker som är bättre än orginalet sett ur en kolhydratsyn. Varför? Varför ska man baka tårtor eller hitta choklad som man tror är bra. Varför dricka lightläsk? Förstår inte… De första tre veckorna är dom absolut viktigaste och det är lite där som du sätter ribban. När du sedan känner vad du kan få i hälsoväg och se minskningen i både mått och vikt – ja då kanske du kan börja lägga till vissa saker. Utvärdera efter detta, och gör för guds skull inte det fundamentala misstaget att du äter substitut från start och sedan har det som referensram för vad du kan uppnå på ovanstående punkter. Du lurar dig själv om du gör detta!

Nä – var hård! Som granit, och sen när du tänker att du inte kan köra hårdare – ja, då spurtar du. De första veckorna kommer nämligen att vara som en chock för kroppen! Var tog kolhydraterna vägen? Tro mig, den kommer att försöka att sätta käppar i hjulet för dig. Kroppen är nämligen van att få vad du tror att den behöver, och du har under en längre tid misshandlat din perception över vad som är rätt och fel. Nä, tänd eld på allt det gamla, låt det brinna! Se och begrunda. Börja sedan bygga upp från scratch igen. Tro mig – ALLA klarar av tre veckor på LCHF. Efter detta kan du sedan kolla om det är något för dig – men kom alltid ihåg att snesteg eller avvikelser under denna perioden kan vara ditt livs största misstag – och jag skojjar inte nu. Finns det något råd som jag kan ge någon som skall börja med LCHF så är det verkligen att hålla ut de första tre veckorna. Det är sådana här gånger man skulle vilja ha den där grunkan som de tömmer minnet på i Men in black-filmen. Kom bara ihåg att inte ta bort ditt sunda förnuft och den information som du förhoppningsvis läst innan du började.

Kommer du sedan på att du skall belöna dig med något – så belöna dig med en tur i parken eller kuta upp för några trappor. Jag vet, det låter helt sjukt – men om allt du lärt dig tidigare helt plötsligt inte stämmer – vem är det då som säger att du inte störtälskar att springa upp och ner i trapporna som en skottspole? Tänkvärt. Så varför inte testa? Alla har vi våra saker som vi triggar på men kanske inte känner till det. För mig är det trappor med tung väska på ryggen samt att träna axlarna på gymmet. Den förstnämnda ger så mycket mjölksyra att det inte ens är roligt, fast det kan se ganska roligt ut som åskådare efter när man på backen ligger ner, tar sig för benen och skrattar & svär om vartannat för att det gör så förbaskat ont. Tro mig det är en känsla som jag älskar att hata 🙂 Axlarna då. Det är något som jag bara tränar , som tur är, en gång i veckan. Det finns verkligen riktigt bra övningar för att få rejäl träningsvärk i axlarna. Den värsta värken jag fått hitintills är i muskeln som heter Subscapularis. Hugaligen. Man ska dessutom ta det försöktigt med axlarna, för pajjar man dom är man stekt har jag fått lära mig.

Det var väl ungefär det som jag kom på såhär på kvällskvisten. Hoppas att ni orkade läsa igenom allt, och har ni andra bra tips på vad som kan motivera, eller vad som motiverar just dig en regnig dag när vågen visar positivt och du är sådär lagomt uppsväld och småfet efter gårdagens ”jag har inget val”-fika hos din eminenta svärmor?

Nog om detta – glöm inte bort att ha kul! Och kom ihåg, när du inte orkar mer – TRE GÅNGER TILL!

Ha kul, skratta, dansa och leeeeeeee!

//Freddie

Annonser