God eftermiddag!

Nyss hemkommen från jobbet och är i riktigt bra skick idag. Känner mig lite småtrött, men är ändå sådär glad som man är på Torsdagar. Igår gjorde jag något som jag väntat på länge, eller väntat och väntat – jag har planerat att genomföra det, men det har som inte blivit av för att jag är en riktig fegis. Jag pratar om tatuering.

Bilden som jag ville tatuera visste jag redan. Det är en bild på min far och jag när jag var ungefär 2-3 år och fortfarande sjukt jäkla söt. Vissa säger att jag fortfarande är det, men jag hävdar motsatsen 😉 Bilden som jag valde är iaf som sagt på oss, och det stället som jag kände mig som mest trygg på – i min fars famn.

Nu gällde det ”bara” att hitta en bra tatueringsstudio som ägde sönder alla andra när det kommer till porträtt. Efter väldigt mycket letande hittade jag en salong på rekomendation av några vänner som gjort sina gaddningar där. Med väldigt väldigt väldigt stor tur fick jag en tid med bara några dagars varsel, så jag åkte dit. Bemötandet var extremt proffsigt och det gjorde verkligen att jag, som är ganska blodig när det kommer till saker som gör ont, kände mig i säkra händer.

Innan jag klev i stolen hade jag fått tips att äta något med mycket kolisar av en vän för annars kan du få sockerfall och börja må dåligt fick jag allt höra. Eftersom att sockersaker är helt out of the question (hellre svimmar jag på stolen och mår pyton) så tänkte jag tvärt om. Jag fullkomligt LASTADE i mig fett. Fick höra att jag var en av de få som tagit med sig matlåda av en som jobbade där 🙂

Matlådan var iaf fyllde med (allt nedhackat i kuber) ; 2 små kycklingfileér, 75 gr Parmesan, en stor rågad näve svarta oliver utan kärnor – och sen var det bara olivolja på så kycklingen kunde simma bröstsim. Hade även med 1 dl cashewnötter (lite för högt kolisvärde) utifall att jag nu skulle dunsa i backen – men det gjorde jag inte! 🙂

Jag gick in i salongen 10.45, satte mig på stolen 12, och gick ut nygaddad kl 19.45 – så det blev nästan 8 timmar med hackande nålar i armen. Det jobbigaste var inte smärtan (som knappt fanns – kändes som att någon kliade dig hårt ungefär), utan väntan. Man blir rastlös – och så ibland kom det där jäkla konturerna. Jag , från och med igår, hatar konturer. Dom känns som att någon drar med en sax i armen på vissa ställen.

Men vad är det man säger…. Målet helgar medlen!

Jag och Pappa ~1985

Så vad har vi lärt oss av det här? Du kan tatuera dig på LCHF, du behöver inte äta socker för att ”överleva” – och det viktigaste: Välj rätt salong!

Med dom orden tackar jag för ikväll och smiter iväg till Texas Longhorn på Kungsholmen. Troligen kommer ni hitta mig där i goda vänners lag, ätandes ribs med sallad och extra smör på sidan utan majskolv. Grymt Gott!

Hade!

//Freddie

Ps.  Pappa är fortfarande vid livet. Tycker man ska hylla sina hjältar innan dom stupar – det förtjänar dom!

Annonser