Ibland så tänker jag mycket. Ibland för mycket. Jag skulle nog, av de som känner mig väl, beskrivas som en stor tänkare. Kanske inte för att mina tankar är storslagna, utan mycket för att jag funderar. Funderar på livet, vad som hänt, vad som ska hända. Det handlar inte om att bearbeta någon sorg, eller någon förlust – utan mer att hinna ikapp med sigsjälv. För mig är det väldigt viktigt att ge migsjälv den tiden att hinna bearbeta alla intryck som jag annars bara flyger förbi. Just nu sitter jag och funderar, och tänkte därför skriva av mig litegranna – hope you don´t mind.

Jag tror att det är viktigt att man delar med sig av sig själv, och låter andra göra samma sak. Att kunna lyssna är en bra egenskap som jag värderar väldigt högt hos mina vänner och de andra som jag umgås ikring. Det kanske inte är så vanligt att man delar med sig av allt till alla, ex. som att skriva något i denna blogg som kan läsas av vemsomhelst. Men faktiskt känns det som att prata med migsjälv när jag skriver.

Lika väl som att jag håller på att förändras rent vikt- och hälsomässigt tror jag att det hade varit om än omäjligt att inte kunna förändra sin personlighet. Jag har funderat massor över hur jag kommer att förändras rent psykiskt i och med denna ”transformation”. Vem vet, kanske blir jag dryg, ignorant eller annat. Kanske fortsätter jag inte att vara lika öppen och skämtsam som tidigare? Tror att det är många som är i min situation som liksom måste överkompensera med att alltid ställa upp, allt finnas där, alltid vara den som man kan vända sig till kort sagt – personen som viker sig baklänges för att få andra att känna sig bra. I mitt fall tror jag iaf att detta har varit lite av min skyddsmekanism för att lyckas smälta in bättre med min enorma övervikt. Eller så kanske jag bara är sådan som person? Varför jag undrar över detta är just för att jag kan beskrivas privat som en stor nallebjörn, men på arbetet har liknats vid en som man inte skall försöka att sätta sig på. Sett till skillnaden mellan dessa två (privat/arbete) är att jag är hur säker som helst när det kommer till min arbetspotential, medans på det privata planet inte riktigt kännt mig säker i hur jag ska förhålla mig till vissa situationer. Ex. som att säga nej. Jag säger i princip aldrig nej. Inte för att jag är konflikträdd eller något sådant, men då jag inte känner mig säker så viker jag mig hellre än att förlora någon. När jag tänker på det så känns det fel, men det är heller inget som jag kommer att direkt skrika ut till någon.

Lyssnade precis på en låt som jag tycker väldigt mycket om av den Danska gruppen Saybia – Bend the Rules där de sjunger: But lately I have come, to realize that voice inside my head, belongs to me. Now everything is pros, and cons. Ignorance is gone. Och det är väl ungefär det känns just nu, att jag har slutat att ignorera. Har slutat att ignora att jag ser ut som jag gör, gör de sakerna jag gör för att försöka att smälta in. Det tar ett tag att förstå att man egentligen duger precis just som man är, även om man inte trivs i den förpackning man är paketerad i. Lite av detta fick jag höra nu i veckan när jag pratade med en gammal vän som tyvärr flyttat från Sverige då jag berättade att förhoppningsvis finns det inte lika mycket kvar att älska när vi ses igen på ett skämtsamt sätt. Berättade sedan om mitt kroppsuppdrag, och att jag ska ner 40 kilo. Utan att blinka svarade hon ”Du, det kommer alltid att finnas kvar att älska av dig, enda skillnaden är att nästa gång så kommer du att vara i koncentrerad form.”

Det är gånger som dessa som det verkligen kommer till sin spets, för helt plötsligt inser man att lika väl som man tagit kritik, har man knappt kunnat förstå att det verkligen finns folk runtomkring som verkligen bryr sig – oavsett om jag är tjock, smal, fattig, rik, lång eller kort.

Med dom orden lämnar jag för sängen och tackar för mig…

//FatBoy

Annonser